Idag är första dagen för dbt;n igen. Vet inte om det kommer nya som ska vara med i gruppen och lära sig men jag är nervös. Nervositeten de flesta har för att börja skolan har jag för att komma tillbaka till dbt och prata med min psykolog. Det är konstigt. Det som varit rutin och känts så bra innan känns liksom bortspolat.. Det är en hemsk känsla, jag är rädd. Och det var länge sedan jag var rädd för en situation på detta viset,jag har mest varit rädd för mig själv de senaste. ‘
Sitter nu hemma hos Christian i min ensamhet. Han är iväg och repar, Christer är i stockholm och imorgon tar Anton lille studenten! Känns fan overkligt ändå..
Upptäckte nyss att jag och Frida bara känt varandra i en månad och 25 dagar. Känns som att vi kan varandra in och utantill, att vi funnits i flera år för varandra … Helt sjukt.
Nu Sitter jag och lyssnar på Bellas lullaby, påminner mig själv hur jag jämt lyssnade på denna när ja mådde dåligt när jag var tillsammans med krüger. Jag mådde nog aldrig riktigt bra tillsammans med honom. Han sänkte mig mest när jag mådde dåligt tyvärr. Nu står jag vid ett vägskäl med tre olika vägar att välja men jag är osäker på vilken jag vill och vilken som är bäst att välja för mig…
Nu sitter jag här igen och skriver. De två inläggen jag gjorde igår från mobilen så det blev inga långa rader. Hade en jättetrevlig kväll igår med överraskningsfest till Antons pappa. Han blev så glad och man såg nästan hur tårarna var påväg att falla från kinden av lycka. Man såg att han var så glad över det. Senare under nattens gång när vi kom tillbaka efter att kört hem Tony så brast det bara. Fick hämtat ut nya mediciner igår iallafall så de försöker väl verka i kroppen just nu antar jag. Men som alltid är det en omställning för kroppen att ha börjat med en kur och bryter den mitt i. Det var bara för mycket i mitt huvud igår så ja klarade fan inte av det. Grät, skrev, hade panik och mådde piss i flera timmar.
När jag vaknade på morgonen fick jag en lugn start med kaffe och frukost tillsammans med Christer. Det var härligt att inte vakna upp och behöva kolla folk i ögonen på samma sätt om alla ”barnen” vaknat samtidigt.
Några av punkterna som gjorde att jag mådde som jag mådde igår är ju att
*Det är 1 maj idag. 19 år sedan mina älskade systrar föddes.
*Medicinerna har inte hunnit tas upp av kroppen än så allt är bara upp och ner i samma kurvor som alltid.
*Jag har en familj här som bryr sig. Jag vet inte själv om jag tycker om känslan utav det för att de är som att man faktiskt betyder något för dem, det är den där gemenskapen jag aldrig haft som en självklarhet. Det vi gör här som vardagligheter är som ”fin”tillfällen hemma hos oss. Alltså.. Det är en sådan omställning av att kunna sitta ifred och känna att ingen liksom bryr sig på samma sätt till att komma till min andra familj här och känna att alla tittar på en, klappar mig på ryggen och frågar hur jag mår. Jag har aldrig haft det så det känns jättekonstigt. Det borde kännas rätt men det känns mest konstigt just nu. Kanske, när jag upptäcker att det inte måste sluta så inser jag väl att det är inte så farligt, att det faktiskt är ganska härligt.
*Kärleken är inte blind, men ganska närsynt. Jag vet vad jag behöver men jag vill ha mer. Det är som en drog, jävla kärlek. Sen måste man ju skilja på att vara kär, att älska någon och kärlek. Man märker i vardagen hur folk blandar ihop dessa. Jag saknar min trygghet, att veta att den där famnen är min och i den är jag trygg och mår bra. Pussar är också en sån där konstig bra sak, för det släpper loss hormoner i kroppen och det kan lätta på den psykiska tillvaron mycket. Du vet inte om det än, men en dag är du min.
Jag mår bra här. Jag har gått utan stålhätta sedan i söndags. Visst jag är rädd och tvekar på om jag ska gå ut ibland, men det är ett stort steg för mig att våga göra det. Allt är bara kaos i hjärnan. Just nu sitter jag hemma ensam medans min lilla extra familj äter lunch på Gullbringa. Christian, Anton och Frida ska åka med mig ner till systrarna sen när de kommer tillbaka. Det känns lite fånigt till viss del, men jag behöver det där stödet. Underbara människor <3.
Det är bara så jävla fel. Helt fel. Det finns inga rätt just nu allt är bara fel. Vad är det som är fel med mig? Jag förstår inte själv vad det är som händer och det är läskigt. Jag vill vara medveten om vad och varför jag känner något, men jag har inte en jävla aning just nu och det suger saften ur pallet.
Det är bara såhär det ska vara. Jag förtjänar att må såhär. Jag ska tvingas le trots allt. Better in time – leona Lewis.
Jag har själv satt mig i situationen, då får jag fan uthärda det också. Om så i panik och en upp och ner på värld. Jag orkar inte mer men jag tvingas kämpa på.
Känner mig så oändligt tom just nu. Fann tragiska bilder igår jag inte borde hittat. Just nu kollar jag på film hos bästa Christian och är även men kaiser. Om nu jag kollar så mycke är väl en annan fråga, men oavsett så sitter jag med och är mysig. Eller nåt.
Pratade förut med Christian om att jag blivit mer orolig för mina föräldrar på sistone. Eftersom pappa för några år sedan fick en stroke, och mamma nyligen fick en blodpropp så ställer det många frågor och tankar i huvudet på en liten tjej som mig. Tänk om allting en dag bara vänder och blir åt helvete? Tänk om någon av dem får ännu en? Chansen för att mina föräldrar skulle dö snabbt och helt oberäkneligt ökar hela tiden, och jag befarar alltid det värsta i situationer. Därför har jag börjat uttrycka mig mer och mer för dem, genom att tala om att jag saknar dem etc. Att jag älskar dem och att de är mina föräldrar oavsett vad. Det känns skönt att säga det, den ända som jag faktiskt inte vågar säga jag älskar dig till som jag menar det mest av allt till är morfar. Jag kan skriva det hur många gånger som helst till honom, men jag vågar inte säga det. Finner det väldigt underligt själv faktiskt. Den mest underbara människa jag vet, men jag vågar inte säga det till honom. Det är väldigt skumt enligt mig.
Enough for now.
Det har varit en omtumlande dag, precis som alla andra. Men denna har varit sådär annorlunda konstig. Den va liksom bra och ändå inte. Jag funderar på om jag börjar försöka isolera mig ifrån omvärlden igen istället för att delta. Det är lite läskigt när man inte vet själv.
Tänk dig att du sitter i en bubbla med många andra, men sen så gör bubblan en annan bubbla i sig, och sätter dig där i. Jag vill bara försvinna för ett tag, bara släppa världen och försvinna bort en stund.
Dagen har varit och är konstig. Glömt att ta mina tabletter tvådagar i rad, så jag har tagit dem sent. Det är inte bra gjort, för jag känner av de så jävla fort och kraftigt. usch, fyfan för att man egentligen är beroende av tabletter för att kunna leva ett normalt liv. 😦
Känslorna är inte roliga dessa dagar. Känns som att jag inte har någon riktigt trygghet eller tillit, jag kan liksom inte vända mig till någon. Det känns skitkonstigt. Jag vill inte vara ensam längre. ‘ Det känns jobbigt att ställa den frågan till sig själv: Klarar jag mig själv? Svar: Ja. Vill jag vara själv? Svar: Jag vet inte.
Jag vet inte för att det är jobbigt med konsekvenserna att vara med någon, man lyckas alltid bli sårad och såra någon på något sätt. Det är helt hemsk. Kärlek känns inte längre roligt, det känns bara jobbig. Jag vill ha närhet, av någon jag tycker om. Mysa, ta det lugnt och bara prata. Skratta, gråta, kramas.
Men nej.
Då kallas det plötsligt förhållande. What ever, ingen vill ha mig.
Ja mår inte som jag ska just nu. Känner mig som ett jävla freak. Spytt upp maten jag ätit. Blöder som fan och det känns att jag tappas som en jävla kran på blod.Jag behöver en kram. Allt är konstig och jag vill inte vara med mer. sitter och ritar i mitt block, önskar att allt kunde bli bra tillslut. men de känns som att när lyckan äntligen kommer på fötter och börjar bli stabil så sviker den mig. Det kanske inte är meningen att ja ska få må bra? – Jag är född att bo på ett mentalsjukhus –
Det spelar ju ingen roll om man söker hjälp och ändå inte får den? Varför ljuger ni så förbannat? Jag bad om er hjälp, men ni ignorerar mig bara. Förstår inte hur ni kan göra så emot mig, jag söker hjälp och berättar vad det är jag behöver hjälp med, men de duger tydligen inte. Jag mår tydligen inte tillräckligt dåligt för att få den vård jag själv vet att ja behöver. Ni är inte värda ett piss. Och tydligen är inte jag det heller om jag förstår er uppfattning rätt. 
JAG BORDE VARA OSYNLIG~
* Att gå till psykolog gör mig inte mindre kapabel att begå självmord.
* När du förstår att jag alltid kommer vara såhär, lämnar du mig då?
* Jag pratar inte mer för att du säger att du bryr dig.
‘En Äkta Vän’
En äkta vän, en sån borde alla ha
En äkta vän, som finns där både natt & dag
En människa som blir glad för varje steg du tar
Någon som du alltid trygghet hos har
En vän du kan prata med allt och lite till med
En sådan du kan vara dig själv med
En som blir glad av det du säger
Inte bara orden förtränger
En som finns och löser problemen
Inte som säger ”Jag finns här<3″ och lämnar dig i skiten
En riktig vän, det vill vi alla vara
Så ta hand om dessa orden
Det kan till en lösning vara.
_______________________________________
Stunden kan vara en sekund, eller en evighet
Det är ändå den jag inte vill förlora
Sumpa chansen och börja leva
Jag kommer dig ändå aldrig besegra,
__________________________________________________
‘Lycka’
Det är som att prata med någon som förstår
Du märker inte hur timmarna går
När du sagt en sak kan du släppa taget
Gå vidare och känna behaget
Du är lätt att prata med
Du kan tycka och förstå
Även om du aldrig riktigt vet hur allt får mig att må
Med dig har jag roligt, du får mig att le
På ett speciellt sätt som ingen annan får att ske
Du får mig att känna glädje
Den som jag vill känna var dag
Du får mig att se lycka, utan att veta av vad.
________________________________
Du säger som du tycker, hur kan du stå till ditt försvar?
När det ända jag ser är ett stort mörkt hav.
Dränkt av alla känslor, det jag känner
Det tar på psyket när man inte vet hur allt blir hinder.
Det som en gång var en liten sak är inte desamma,
Idag måste jag ta kraft för att ända fram hamna.
Med en depression i kroppen, som har plågat tre år
Sitter jag och undrar, har jag ens mig själv kvar?
Jag minns mig inte som samma person, jag minns mig inte alls
Det är hemskt att tänka tillbaka när allt är svart,
Men vad skall jag göra när jag försöker glömma?
Jag är rädd för att satsa, Man kan förlora
Jag är rädd för att hålla fast, Du kan alltid tappa
Jag är rädd för att tappa mig själv, Jag kan tappa dig
____________________________
Jag vet hur det känns när skiten pressar på,
För även jag har levt med det i massa år
Med ett hjärta som var redo att öppna för alla,
Är det nu stängt och jag håller min anda.
Rädd för att inse, att det aldrig blir bra
Jag vill komma på fötter igen, leva precis så som man ska.
Det är ingen som kan tro att jag en gång,
Faktiskt var precis så som dom.
Ge mig tillbaka mitt liv, min kropp och själ
Det var dels du som gjorde mitt liv
Just precis såhär.
_________________________
‘Ensam’
Nätterna går och jag ligger vaken och ser
Ett mörker, inget hopp, inget mer
Med en dröm, man en gång vill ska bli sann
Sluter jag mina ögon och vill hålla din hand
Du är speciell för mig, något helt nytt
Det är som att jag faktiskt skulle kunna
Bli på nytt, återfödd
Det är som att öppna en dammig bok,
Du minns inte hur den varken börjat eller slutar
Det är bara att börja läsa rad för rad, och njuta
Det är ingen som minns mig för den jag var eller såg ut
Ni minns mig från dagens slut
Med tårar på kinder som rullar ner,
Förargad av att allt blev som det blev
Men tiden kan ändras, än finns det hopp
Nu gäller det bara att nå sin topp
————————————-
‘En äkta ängel’
En ängel kommer och flyger iväg
På nya uppdrag, såsom att söka sin värld
Den söker, letar och finner svar
Men du finns alltid i ängelns hjärta kvar
Man måste leva sitt liv, inte andras
Därför kan du aldrig någon annan klandra
För saken som du gjorde, för de som gick snett
Nu har ännu ett misstag skett
Det är tiden vi lever i för att lära och förstå
Tillslut går det nog på rätt spår ändå
En äkta ängel flyger iväg, kommer när du ropar
För att du är aldrig till besvär.
———————————————-
Ord blir större, meningar utan spår
Du fattar inte vad som händer, år efter år
Du kan se mig i ögonen, du kan se mig le
Du ser inte min smärta, det känns bara fel
När jag är ensam, kommer svaren
Mitt i natten, aldrig på dagen
Du kommer aldrig förstå hur jag mår varje dag
Men varför skulle du, när knappt jag?
Skrämd av dåtiden fäller jag en tår
Att jag aldrig kan bli av med känslan hur jag mår
Jag vill leva som ni, jag vill ha det bra
Frågan är om detta någonsin kommer att få ett svar.
—————————————-
I hate the time when everything falls,
I hate the time when I wanna be in your arms,
I hate the time, when it’s just like now,
I don’t wanna feel the way I feel, but it’s not because of you
I hate when everything comes around
You are all I got on my mind
I hate the steps I’m taking back
Because you’re the one who thought me right
That I’m not gonna stand still and watch my life pass
I’m gonna put it up, and take care of the time
I’m gonna watch everything again when it’s over
I’m gonna laugh and never gonna see it ends
en 16-årings resa genom svåra tider 